Hade inte tänkt att gå ut med detta allaredan,men för att inte det ska snurra en massa rykten så gör jag det.Jag har haft stora problem med mina två hanar.Det har hållt på sedan i höstas,med lite smågruff,som nu den sista tiden bara ökat .Nu är det inte smågruff längre utan regelrätta slagsmål.Sedan i Torsdags har jag inte kunna haft dom tillsammans,de har rykt ihop för minsta småsak.Dom har bara letat en anledning hos varandra för att slåss.Jag har försökt allt.Har rådfrågat många olika personer med stor hundvana ,vad jag ska göra.Och jag har fått många olika förslag hur jag ska lösa dett problem,men ingenting har fungerat.Och nu har det gått så långt att dom skadar varandra med blodvite som följd, hela tiden,och ingen av dom ger sig.

Så ett mycket tufft och väldigt jobbigt beslut togs i Lördags här hos oss.Mattis bor inte här längre.Han är på prov hos en mycket trevlig och go familj ett par mil ifrån oss.Familjen har stor hundvana,och matte i huset ville gärna jobba med Mattis och gå lite Brukskurser,vilket jag tror passar Mattis perfekt.Husse i huset jobbar som hantverkare och ville ha honom med på jobbet ibland,vilket även det är en lycka för Mattis att få åka bil.Mormorn har en bernertik på 3 år ,så kompis att leka med finns även det.Mitt i allt elände är väl det det ända som känns bra,att han kommer till en mycket bra familj.Jag har ringt till dom ett flertal gånger för att höra hur det går.Och allt har gått alldeles utmärkt.Han äter och sover och inte ett gnäll eller så.Dom är så nöjda med honom och jag fick tom lite beröm för hur väluppfostard han är vi mattillfällen ,rastning osv.

Men för er som känner mig och vet hur mycket mina hundar betyder för mig ,förstår att detta är en stor tragedi för mig.Mina hundar är som mina barn och dom gör man sig inte av med om dom är lite bråkiga.Men jag försöker intala mig själv att detta vad bäst för allas skull.En hund kan inte flytta om den inte känner sig bekväm med sin situation.Vi människor vi delar på oss om någoting i våra liv inte blir som vi tänkt oss.Och den möjligheten har ju inte ett djur.Våra Berner lever ett kort liv, och jag tycker att det livet ska vara ett gott hundliv .Inte ett liv där man ska vara förvisad till ett rum eller en plats ,för att bråk ska undvikas.Här hos oss står dörren alltid lite på glänt(till min makes stora förfäran stor elräkning)Jag vill att mina hundar ska kunna gå in och ut som dom vill.Nu ett tag, har det varit stängda dörrar och grindar överallt för att hanarna inte skulle ryka ihop.Och så vill inte jag att en hund ska ha det.Jag har sagt att jag aldrig ska göra mig av med något av mina djur,dom är mina familjemedlemmar och små barn.Men som ni förstår så är denna situationen totalt ohållbar.Ska jag bara sitta här och vänta på att den ena eller andra ska göra varann regält illa.Det förslaget fick jag från en jag rådfrågade.Men så kan jag inte göra.Och som det varit nu en lång tid ,så har den där slutgiltiga uppgörelsen varit många gånger.Och det är inte någon av hanarna som har gett sig ingen är bättre en den andra.

Jag hoppas för Mattis skull, att detta beslutet vad det rätta.Ett mycket tufft beslut för oss här att ta .Men som dom säger,så läker tiden alla sår och så även i detta fall.Men just nu så känns det mycket tungt och ledsamt för mig,känns som om jag svikit Mattis.Men jag intalar mig själv att när detta får sjunka in lite ,och tiden får utvisa hur det går ,så ska allt bli bra,hoppas jag i alla fall.