I bland fundera jag på hur pass öppenhjärtlig man ska vara i sin blogg.Hur mycket av sig själv och sitt liv och leverne ska eller vill man dela med sig?I alla fall ,jag har varit sjukskriven sedan Augusti förra året pga alla tragiska händelser som inträffade i våra liv -08.Försökte börja jobba igen i Mars månad ,men det gick inte får väl bara inse att man är inte en supermänniska som kan ta allt och bara tuffa vidare i livet.När det vad som värst här hemma med de övriga i familjen vad det jag som var den starka,men när det mesta börjat lägga sig ,då vad det jag som gick in i den berömda väggen.Allt bara rasade.Jag inte kan detta hända mig inte.Men det vad precis vad det gjorde.Och det ska jag säga er att bara helt plötsligt stå helt handfallen och inte ha ork eller lust till något,det vad nog det värsta jag varit med om.Och jag kunde nog inte inse att något var fel,hur konstigt det än låter.Men nu vet jag bättre.Visst är det konstigt att det måste hända något hemskt i våra liv för att vi ska stanna upp och börja fundera vad vi håller på med egentligen.Allt behöver inte vara perfekt,lite skit i hörnen eller något annat som förrut var himla viktigt,bara skiter jag i nu för tiden.Lev livet,vem tackar dig för allt du gör för allt och alla.Och vem vet vad morgondagen har i beredskap åt just dig?Och när det var som värst så hade jag turen att ha den bästa medicinen.....Hundarna!!!!

Dom är otroligt kloka,vad jag lite nere en dag så var dom så lugna så ,och löd minsta vink.Var det en lite bättre dag så var det stoj och stim som vanligt.Att bara gå en skogsrunda mitt i det tysta lugna och bara vara,det är avkoppling för mig,och att sedan ha det bästa sällskap man kan önska sig ett gäng hundar ,ja det är livet på en pinne det.

Skriver detta idag för att jag känner mig så tillfreda med mig själv idag.Ska börja att arbetspröva i mitten av Augusti och jag ser fram emot det.Ska bli skönt om allt kan bli som vanligt igen,och jag blir samma gamla glada ,tokiga Maria igen.Sorgen efter våra anhöriga som gick bort förra året får vi lära oss att leva med ,men den otroliga saknaden finns alltid kvar.Och vi har i alla fall varandra och det tänker vi ta vara på.

Så alla ni som har en massa "måsten" i ert liv som egentligen är helt oväsentliga,sortera bort.Lev livet ,umgås med era nära och kära för vem vet vad som händer i morgon.Det tänker jag i alla fall göra.

Börjar med en gång, med att sätta på mig en god kopp kaffe.....

Ha det bra ni alla .På återseende